Författare: Uppdaterad av redaktionen

Mitt namn är Joacim Wiberg och jag har levt i  56 år. Bor sedan ett år tillbaka på Lilla Pene Kronoberg.

Jag Har varit intresserad mest hela livet av fotografering men det var först 2013 efter átt jag köpt min första digitala systemkamera som det blev mer på alvar.

Jag har gått flera fotokurser med bland annat Anders Geidemark och Örjan Henriksson.

Hade ett fotoprojekt som varade mellan 2017 till 2020 där jag tog en bild om dagen kl 11,00 under hashtaggen #kl11därjagär.

Ett bra sätt att träna upp sig på att hitta motiv för dom flesta bilderna är tagna jobbet på ett mycket begränsat område.

Fotograferar mest naturbilder men också Islandshästar som är mitt andra stora intresse.

Motivet  är för mig inte det viktigaste utan själva känslan i fotot.

Jag använder gärna mobilen för den har blivit så bra och man har alltid mobilen med sig.

Bildredigeringen gör jag både i datorn och i  mobilen.

Med mina bilder vill jag fånga en känsla som jag vill förmedla mer än en realistisk bild.

Är inte så teknisk intresserad det ett verktyg för att fånga bilden, känsla.

Se mer av mina bilder på Instagram på joacimsfotosida.

Välkommen

Följ mig gärna på instagram @joacimsfotosida/

Jag tror att mitt fotointresse har sitt ursprung i en lust och kanske också ett behov av att avbilda ögonblick och fragment i tillvaron. Mitt fotograferande tog fart under 70-talet då jag blev medlem i Fotoklubben Bländaren i Växjö. Många timmar tillbringades i mörkrum och fotolabb. Att ta bilderna och framkalla var det mest intressanta, mer än resultatet. Det är kanske därför som jag har många pärmar med svart-vita negativ, en hel garderob med magasinerade diabilder och fyllda hårddiskar som sällan når betraktare. Jag lägger inte ut bilder på sociala medier och produktionen av printade foton har varit blygsam. På senare tid har jag trots allt börjat visa en del av mina foton i lite olika sammanhang när jag får möjlighet som nu t ex.

Ett annat intresse som löpt parallellt med fotograferandet är att lyssna på jazz, helst live. De senaste 25 åren har intressena gått samman. Att porträttera jazzmusiker har blivit ett centralt område för mitt fotograferande. Som bäst fungerar det vid mindre, lite intima scener. Då finns en möjlighet att komma nära musikerna och det blir möjligt att följa musikerna under deras framträdande. Föreningen Alvesta Jazz och Blues med sina arrangemang i Kulturkällaren har blivit en viktig plats för mig. Under 2000-talet har jag lyssnat på och fotograferat i det närmaste alla konserterna där.

Vid fotograferandet av jazzmusiker på scen ställs jag inför en del utmaningar. Diverse olika ljusförhållanden som kan variera hela tiden. Oftast kan jag inte variera min position vilket skapar svårigheter med att variera bildvinklar och kanske det mest besvärliga, att undvika att ovidkommande detaljer kommer med, stativ, sladdar mm. Jag försöker trots detta att efterbearbeta bilderna minimalt. Fotot ska motsvara fotoögonblicket så genuint som möjligt. En skillnad är dock att jag framkallar dem i svart-vitt.

Till den här utställningen har jag valt porträtt på Linda Pettersson, en fantastisk jazzsångerska med lokal anknytning. Fotona är tagna vi olika tillfällen under 2000-talet.

Vem är Eva Franzén?

Jag är en djur- och naturintresserad 60-plussare, bosatt på en mindre skogsgård på 20 hektar i Alvesta kommuns södra delar. Med andra ord i södra Småland.

Jag bor tillsammans med min sambo Ingvar och tre hundar. Lite skogstokig? Ja, kanske det!

Gillar livet på landsbygden och allt naturen har att bjuda på av upplevelser i skog och mark. Trivs med årstidsväxlingarna men kanske minst road av sommaren, speciellt om det visar sig vara extra varm och solig…

Fotografering har blivit en stor hobby och ett sätt att dela med mig av de fina stunder jag upplever i ”det fria”. Tillsammans med kameran får jag ett oändligt tålamod, stundom spänning, stundom ett meditativt tillstånd. Ja, kanske kan man kalla det frid!

Vilda djur och deras beteenden är mitt mest självklara motiv, även om en del annat kan hamna framför linsen, det också.

I huvudsak fotograferar jag i min närmiljö i Småland och vid vår stuga i södra Lappland, men det händer att jag blir sugen på något speciellt motiv som jag inte hittar på hemmaplan och då kan jag till exempel hamna i finska Karelen vid den ryska gränsen för att få chans att få närkontakt med vilda björnar. Eller i skotska bergen för att få bra bilder på bergsharar, kronhjort och ripor.

Jag har alldeles nyligen gått i tidig pension och har nu mer tid att utveckla mitt fotograferande och känna mig för lite mer. Därför har jag också startat ett eget företag: Lepus Ord & Bild. Det känns mycket spännande att för första gången i livet pröva på att vara egenföretagare!

De bilder jag valt att visa på denna utställning har jag fotograferat i Norge, strax utanför Röros i fjällmiljö. Motivet är skogsharar (lepus timidus) och visar lite av deras nattliga beteende när de konkurrerar om föda.

Skogsharar är numera ganska ovanliga i södra Sverige, där istället fälthararna dominerar. Dessutom trivs skogsharen bäst i längre in i skogen och visar sig inte så ofta i öppna landskap. Till skillnad från fältharen skiftar den också pälsfärg och blir vit (norra Sverige) eller silvergrå/blågrå (sk mohare) under vinterhalvåret.

Hararna på de utställda tavlorna är skogsharar i olika stadier av pälsskifte och kan se lite olika ut på sin väg mot den bruna sommarpälsen.

Haren kan kanske uppfattas som ett ganska oansenligt djur, men min förhoppning är att jag har lyckats förmedla något som visar att även haren är ett intressant och vackert djur med ett spännande liv!

Väl mött i skog och mark!

Mitt intresse för fotografi började ganska sent i livet och då inte just med tonvikt på att fotografera, utan istället på att samla på gamla kameror. Min bakgrund som ingenjör kanske bidrog till min fascination för de analoga mekaniska kamerorna.

Visst några filmrullar blev exponerade vid testning av dessa mekaniska underverk. Jag minns särskilt Nikon FM som jag uppskattade väldigt mycket. Ännu roligare blev det när jag fick låna jobbets Hasselblad kamera. De stora negativen var spännande och gav inspiration att ge sig på framkallning, vilket jag gjorde i köket. Negativen skannades senare i en inköpt Epson skanner.

Vid tidpunkten för de digitala kamerornas genombrott på marknaden avslutade jag mer eller mindre samlandet och började på allvar fotografera digitalt med en nyinköpt Nikon D 70S. Den digitala kamerans möjligheter och omedelbara feedback gjorde skapandet av bilder intressant och kunnandet gick därför snabbt framåt.

Min bildfilosofi är att skapa en bild med eget uttryck och känsla. Liksom en konstnär vill jag skapa en bild med en bestämd känsla som inte alltid överensstämmer med den bild som kameran skapade vid fototillfället. För att uppnå min intention med bilden använder jag mig därför av olika digitala verktyg som, Lightroom, Photoshop och diverse plug-ins.

Min tekniska nyfikenhet gör att jag dessutom är snabb på att testa olika fototrender som HDR, ICM, Pep Ventosa, fokusförskjutning mm.

Den teknik jag dock hållit på mest frekvent med är s.k. makrofotografering. Som en följd av det intresset har jag därför byggt upp en liten mobil makrostudio monterat på en stor skärbräda för fotografering av små motiv som insektsögon eller liknande små motiv.

Bilderna som jag visar på denna utställning är ej abstrakta målningar utan makrofotografier av kristaller belysta med polariserat ljus. Att fotografera kristaller i polariserat ljus är lite av ett naturens under. Från ett litet objektsglas öppnar sig en hel värld med oändliga kristallformationer i olika intensiva färger. De kristaller jag använt är från citronsyra och vinsyra.

Bilderna är beskurna samt ibland justerade ner i färgmättnad då originalbilderna från början var väldigt färgstarka. På grund av det nästan obefintliga skärpedjupet är bilderna av samma makromotiv fokusförskjutna och därefter bearbetade i Photoshop till en skarp bild.

Eftersom bilderna ger en viss association till abstrakt konst har jag på denna utställning valt att visa upp dem på canvasduk.

Jag heter Lena Tallqvist. Till vardags så arbetar jag i butik. När jag är ledig så tar jag gärna mina promenader och då får nästan alltid min kamera följa med. Jag gillar först och främst att fotografera fåglar, men det blir även en del fjärilar, blommor och ekorrar.

Men det är mycket som ska stämma ifall man ska få till den rätta bilden. Det gäller att ha rätt väderförutsättningar. Man behöver ha gått om tid, ha ett stort tålamod och behöver sedan turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det är också alltid kul om man lyckas att få med lite humor i fotona.

En annan sak som är viktig för mig att bilden ska vara äkta och sann, så därför gör jag ingen bildbehandling.  Förutom att något foto någon enstaka gång kan bli lite beskuret.

Jag tycker att det är så härligt att få vara ute i många timmar. Helt plötsligt så har man kanske lyckan att få uppleva närheten av en fågel eller kanske en ekorre. Har man sedan turen att den är rätt placerad ljus mässigt, med blicken emot mig och att den sitter kvar en stund. Då är lyckan härlig och känslan skön.

För mig så behöver det inte vara en ovanlig fågel, jag tycker att till exempel att Blåmesen är en härlig färgklick att fota. Sedan så är jag förtjust i svanar, tänk bara att få vara in närheten av en svan med sina små goa ungar.

Oftast så tar jag mina fotorundor runt Växjösjön och gör jag inte det så tillbringar jag gärna en heldag i Kalmar.

Mina foton här på utställningen är tagna vid Växjösjön, bilden med Svanen med unge i  Karlshamn och bilden med andungarna i  Kalmar.

Tanken med mina foton är att man ska göra en annan människa glad.

Välkommen

Julen 2007 fick jag min första systemkamera. Min förvåning var stor. Det var en överraskning. När jag fick en så fin kamera bestämde jag mig för att göra allt för att lära mig fota med den och inte använda auto. På Kulturnatten året därpå hade Fotoklubben utställning på Biblioteket. Efter mitt besök där har jag varit medlem i Fotoklubben i Växjö. Det var startpunkten för min utveckling till hobby fotograf. Det har gett mig kunskap, inspiration, gemenskap och möjligheten att fråga när jag inte kunde. Jag har också varit på flera kurser i fotografering. Kameran har blivit min kompis ute i naturen. Jag söker efter kompositioner, utsnitt, rätt ljus osv. Tiden står ofta då still. Det har blivit en betydelsefull hobby och som pensionär har jag nu mer tid att vara ute och fota.

Det har blivit många bilder på barnbarnen genom åren. Varje barn har sin egen mapp i redigerings programmet och det är roligt för både dem och mig att titta på deras utveckling genom åren.

Det har också blivit några fotoböcker och tavlor. Det är stor skillnad att se bilden utskriven istället för på bildskärmen.

Till årets Sigma utställning har jag valt 2 närbilder på orkidéer. När jag fotar närbilder vill jag ha objektet i fokus och en lugn omgivning med rätt ljus. Jungfru Marie nycklar är tagen i kvällsljuset med skärpa på objektet och oskärpa runt om. De två orkidéerna i oskärpa är viktiga för djupet och balansen i bilden.

Ängsnycklar är fotad på Öland en härlig försommardag. Här har jag valt att ha lite mer av omgivningen med samt himlen. Även här är orkidén i fokus och miljön i oskärpa.

I bilden med Higland cattle tjuren har jag skärpa på djuret men här är omgivningen mycket viktig. Jag ser det stora djuret på väg in i skogen för kvällen. Det är kvällsljus. Skogen är i oskärpa och enen och stenarna är i skärpa för att ge balans i bilden.

Fotografi, ett fantastiskt medel för minnesbilder, för dokumentation, för att berätta, för att utveckla, för att fånga ögonblicket – ja det kan nästan kännas oändligt när jag tänker på vilken bredd detta bildmedium har. Tyvärr kan fotografier också missbrukas, till att manipulera, till att skapa falska bilder som inte är vad de ger sig ut för att vara, till att misskreditera osv. Så har det varit ”i alla tider”. Men det har blivit enklare och mer eller mindre en var mans möjlighet att trixa med bilder idag. Det har bidragit till att foto idag inte har samma trovärdighet längre. Och det med all rätt.

För min del har det i den digitala era vi befinner oss i nu därför blivit viktigt att göra så lite korrigeringar som möjligt i den ursprungliga bilden. I princip gör jag bara beskärningar och ljuskorrigeringar. Alltmer tycker jag att den värdefulla fotobilden skall skapas i fotoögonblicket! Det handlar om att se, att lägga märke till och att se det bildmässiga i den omvärld vi befinner oss i. Att återuppta det analoga fotograferandet, då med svart/vit film, har varit ett sätt för mig att skärpa blicken. Då får man verkligen se, tänka och komponera först och trycka av sedan. Men här på utställningen visar jag bara bilder som tagits med digital kamera.

Bilderna på denna utställning handlar alla om vatten. Inte särskilt originellt. Vatten har vi i överflöd runt oss. Inte minst i detta land är vi lyckligt lottade när det gäller tillgång till sjöar, åar, stränder etc. Vi har också en allemansrätt som ger oss alla tillgång till denna natur.

De fem bilderna är alla tagna i Sverige under senaste åren. Det är inte särskilt dramatiska bilder, men jag ser i de enkla motiven en skönhet som jag tycker är värdefull i sig. Det är så lätt att springa över ån efter vatten och missa det fina som finns runt fötterna där man står. Om det är så att någon bild även är en ögonöppnare för andra så är det så mycket bättre!