Kategori: Följ klubbens medlemmar

                                                    

Mina bilder kommer från Gotland. Det är en fantastisk plats för fotografering, speciellt inom kultur, natur och landskap samt fåglar och djur. Natur och fåglar är mina favoritmotiv.

Den första bilden som jag har döpt till Närmare är tagen längst söder ut på Gotland vid Hoburgen där jag fotograferade fåglar. På vägen tillbaka sitter det en räv i vägkanten. Stannar på ca 30 meters avstånd för att försöka fotografera räven. Sätter mig helt öppet på en åker utan att räven blir skrämd. Efter en stund kommer den närmare, stannar lite, sen kommer den närmare igen. Fortsätter nyfiket att sakta komma närmare. Till slut är det bara ett par meter mellan oss. Stannar en sista gång och tittar på mig innan den sakta strosar vidare.

Min andra bild som heter Fleisi är från ett grund (med samma namn) någon km utanför Näsudden på sydvästra Gotland, som jag besökte en helt vindstilla sommarmorgon. När jag stannat båten, kanske 100-200 meter från grundet, hoppar ett stort gäng med sälar i vattnet för att komma närmare men på behörigt avstånd undersöka besökaren. Plötsligt hör jag ett frustande andetag bakom mig, precis vid båten. En yngre säl har tagit sig fram till båtkanten och ligger där och tittar på mig med stora ögon.

Redan som ung var jag intresserad av bilder, gärna svartvita fotografier. Som 8-åring fick jag av mina föräldrar en Kodak Instamatic, det blev kanske inte så mycket fotograferat med den men intresset fanns där. Min första systemkamera, en Pentax ME, köpte jag 1979. Det var då det tog fart, det blev mycket diabilder eftersom det fanns många fördelar med just dia.

I slutet av 80-talet gick jag med i en fotoklubb, Kista Fotoklubb i Stockholm. Där började jag min epok med svartvitt och mörkrumsarbete. På den tiden var det gatufoto som gällde, varje lördag tillbringade jag på Stockholm gator och jagade motiv, söndagarna tillbringades i mörkrummet där jag framkallade film och gjorde bilder. Jag förbrukade i snitt 50 rullar svartvit film per år vilket genererade många timmar i mörkrummet.

När jag 1996 flyttade till Småland så föll det sig naturligt att vistas mer ute i naturen och rikta kameran mot landskap och detaljer i naturen. Jag inledde även ett projekt, tillsammans med en god vän, där vi fotograferade en motorcykelklubb under två års tid. Det projektet ledde till en utställning på Hjärtenholms lantbruksmuseum 2004, vi hade ett 50-tal svartvita bilder tillsammans med rekvisita från Calles Chopperdelar. Klubben som vi fotograferade var Slatthog Flyers, tuffa killar som kör HD-choppers. Det var en kul och lärorik tid men den resulterade i för mycket arbete i mörkrummet, jag tog inte i en kamera på två år efter det.

År 2006 skaffade jag min första digitala kamera, en kompaktkamera av märket Nikon. Jag fastnade direkt i det digitala träsket och slaktade mitt gamla mörkrum. Där kom nya utmaningar, att sätta sig in i det digitala mörkrummet och redigera bilder i datorn var en helt ny värld som det tog några år att sätta sig in i.

Numer så plåtar jag gärna sånt som är i förfall, gamla ruckel, nedlagda industrier och gamla bilvrak till exempel. Landskap och natur är också väldigt intressant. Porträtt är något som jag bara snuddat lite vid men som jag skulle kunna tänka mig att utveckla, vi får se hur det går med den saken.

Bilderna som visas här kommer från den tiden då jag gjorde bilder i mitt eget mörkrum. På den ena bilden så ser man en man som står och spanar ut över vattnet vid Stadsgården i Stockholm, jag inbillar mig att han väntar på Amerikabåten, vem vet? Den andra bilden är ett landskapsmotiv från Ormesberga, jag minns att jag fick vänta ganska länge innan kon stod där jag ville ha henne. Att fotografera är ofta tålamodsprövande, motiven kommer som en snigel och försvinner med blixtens hastighet.

Fotograf Stefan Johansson

FOTOGRAF

Jag började mitt fotograferande för ca 40år sedan, med en ”Kodac Instamatic” en väldigt liten och enkel kamera, som ändå gav mig så många fina bilder och härliga stunder.

Varför? Ja barnen kom och de var ju det sötaste och vackraste jag kunde se på. Så det blev många bilder genom åren.

Men ganska snart, så kom naturen att bli det som höll mitt fotograferande i gång. Naturen med alla sina årstidsväxlingar och sin enorma mångfald av växter, djur och skiftningar i ljus och skuggor. Det är lika spännande idag att gå på en ”Walkabout” med kameran som det var för 40 år sedan. Så klart har det kommit till nya inslag ibland bilderna och visst vill jag mer. Idag fotograferar jag gärna även arkitektur, både i stadsmiljö och på landsbygden. Är väldigt svag för vackra kyrkorum, med en nedtonad ljussättning eller en sky av ljus som faller på mjuka runda former.

Vad som kommer härnäst? Ja vatten i alla dess former lockar mig enormt, så det vet jag kommer att bli en del utav mitt framtida fotograferande. Men jag är också nyfiken på bilder med barn och naturbilder blandade med människor. Så vill du bli fotograferad eller har ett barn som du vill få fotograferat, bara säg till.

Jag fotograferar sedan trettiofem år med systemkameror och övergången från det analoga till det digitala skedde för mig nästan över en natt, då jag inte hittade film till min kamera. Akut inköp av en Nikon blev det då. Men just nu har jag en Canon EOS 100D. Jag har flera olika objektiv som jag väljer emellan då jag skall ta en bild. Men mitt senaste inköp är ett Makro objektiv som heter: Sigma 105mm 1:2.8. Så nu börjar utforskandet utav de minsta beståndsdelarna.

Under 2021 gick jag en Högskoleutbildning på 7,5 poäng i ”Foto och visuell kommunikation”.

Nu 2023 kommer jag att påbörja en ettårig fotoutbildning med inriktning på bildseende och bildskapande.

Jag vandrar så ofta jag kan och då blir det gärna, Öland, Skåne och Halland, Fjällen och hemomkring vid Åsnens Nationalpark och Tingsryds Kommun. Men jag besöker gärna andra Nationalparker för dess vackra natur och reser till andra länder.

Är idag medlem i: Växjö Fotoklubb och Ölands Fotoklubb

Sedan 2019 är jag Godkänd Fotograf i Tingsryds Konstförening

Önskar dig en fin stund här med mina bilder

Greenleaves Andersson

Som liten flicka tyckte jag det var väldigt spännande när en släkting eller bekant kom med foton som jag fick till mitt fotoalbum. Det var mest dokumentära bilder från ex. vis en dansuppvisning, släktfest eller höbärgning hos farmor men de blev till fina minnesbilder.

När jag var tolv år hade jag sparat ihop pengar så att jag kunde köpa mig en egen kamera, en Agfa. Nu var det jag som stolt tog de där minnesbilderna några år framöver.

Sedan kom livet emellan och mitt fotande upphörde i princip helt.

När min man Urban började fota digitalt så följde jag med honom och hans kompis på en del fotomässor. De gick till den  ”tekniska sidan” och jag till den del där olika fotoskolor och en del fotoklubbar hade sina utställningar. Jag gillade verkligen att gå omkring och titta på alla fotografierna.

Så blev vi pensionärer. Vi behövde komma ut och röra på oss men att gå ut och gå tillsammans var inte speciellt roligt för mig då jag hela tiden fick stå och vänta på min fotograferande man.

Till min födelsedag i januari 2012 fick jag en liten kompaktkamera Nikon P7100.

Nu var det roligt att gå ut tillsammans och mitt fotograferande tog fart. Det blev mycket naturbilder, kanske främst blommor men även en del vardagsbilder.

Efter 3 år så kände jag att min lilla kamera inte riktigt räckte till för det jag ville göra alla gånger. Jag köpte mig därför en systemkamera av den lättare sorten. Nu kunde jag börja utveckla mitt fotande och jag har ju en bra läromästare vid min sida. Det är ju också extra roligt att vi har fotografi som ett gemensamt intresse. Det har varit viktigt och utvecklande för oss båda tror jag.

Jag fotograferar fortfarande mycket naturbilder men även vardagsbilder. Jag har nog en förkärlek för ganska avskalade bilder. Mina bilder vill jag gärna ska ha en känsla eller kanske en fråga till betraktaren. Vart leder vägen?

Jag är en ganska nyfiken och glad fotograf som alltid har kameran med mig på min lediga tid.

Letar oftast efter enkla motiv, vardagligt eller sällsynt som kan berätta något intressant, som gärna också kan väcka intresse hos någon annan. Delad glädje är dubbel glädje.

Jag blir lätt förtrollad av det vardagliga, fascinerad av den vackra solnedgången gång på gång. Kan man någon bli trött på det magiska ljuset? Självklart är att det stämningsfulla ljuset fängslar oss alla.

Människor, händelse, traditioner, historiska ställe, intressanta platser och söta djur fastnar ofta på mina bilder men trolska blommor och skogens hemligheter finns också i min bildsamling. Har upptäckt att jag började samla på allt möjligt, har kanske blivit en flitig ekorre inom fotografi.

Det är roligt att kunna dokumentera det som kvickt kan försvinna, fånga det som återkommer ganska sällan eller bara ta vara på ljuset som det är. 

Redan från början har jag försökt att lägga tyngdpunkten på innehållet i mitt fotograferande men  fick lära mig ganska snabbt att bildens kvalité ligger inte enbart i innehållet och att form, budskap eller syfte också kan spela en betydande roll i bildskapandet. Försöker hitta svaret på varför vi knyter an till en bild eller knäcka frågan om varför vissa bilder blir tidlösa bilder. Det är intressant med olika tankar, åsikter och värderingar inom fotografin.

Det är essentiellt för oss fotografer att hitta inspiration och energi för att kunna skapa. Bilddialoger, fotosnack med vänner, en mängd med fototävlingar på olika svårighetsgrader har gett mig mycket inspiration och påverkat mig som fotograf. Fotoutflykter och fotoresor har haft betydande roll till att hitta nya idéer och nya motiv. Inspiration kan man få på spännande föreläsningar eller på olika fotoutställningar av diverse kända eller ej kända bildskapare. Jag tycker om att gå på olika workshops och delta på kortare eller längre fotokurser. Att titta och studera varandras bilder är utvecklande, påverkar och formar oss ständigt och ofrånkomligt att bli bättre på att utrycka oss i bildvärlden.

Vill du se mer av mina bilder så finns jag på Flickr https://flickr.com/photos/148255893@N02/

Istvan Csomortani

Här följer en liten presentation av mig och mina bilder på denna utställning……

Jag heter Torgil Toft och är 80 år gammal om man nu skall räkna år. Jag är född i Tingsryd vilket i viss mån påverkat mina intressen och delvis mina bildval. Jag har verkat som röntgenläkare i såväl Växjö som Karlskrona/Karlshamn. Jag gick i pension 2011. Som röntgenläkare sysslar man med diagnostik med bilder. På detta sätt kan jag säga att bilder har funnits i hela mitt från tio-års ålder. Från början med småbildskamera Kodak Retina IIb fram tills dagens kamera en Canon 5Drs. Däremellan mycket röntgenarbete.

Jag är gift med Kerstin Petersson och har två egna döttrar och fem barnbarn.

Mitt fotograferande kan röra sig om arkitektur, natur, fåglar, familj, järnvägar. Jag är förtjust i dokumentärt foto och vill avbilda så naturligt och detaljrikt som möjligt.

Nu till mitt val av bider…

Bilden med Lunnefåglarna har jag tagit på en klippa strax intill flygplatsen på huvudön som hör till Shetlandsöarna. Lunnefåglarna har inte vett på att vara rädda för människor och det är därför lätt att komma nära dem. Den här bilder föreställer lite ”peptalk” inför dagens aktiviteter.

Flickan som räcker upp handen kommer från Den Gode Herdens Skola i Betlehem. Den kristna skolan drivs av Svenska Jerusalemsföreningen med anknytning till  Svenska Kyrkan. Skolan vänder sig till enbart flickor från förskoleålder till och med studentexamen. De flesta flickorna kommer från palestinska hem. Här erbjuds flickorna utbildning som sedan för ut dem i världen, till universitetsstudier och viktiga yrkesbanor. Flickor som kan bidra till utveckling och försoning i en orolig del av världen.

Det finns också två järnvägsbilder. Här kommer Tingsryd in. Jag växte under barnaåren upp nära bangården vid stationen och kom tidigt att fascineras av ångloken som rangerade vagnar. Järnvägen i Tingsryd finns inte kvar. Däremot finns delar av Smalspåret mellan Växjö och Västervik kvar. Med ideellt  arbete är det entusiaster som håller delar av banan i liv och kör sommartrafik. Det går inte så fort på spåren genom grönskan – men det är en upplevelse.

Den andra järnvägsbilden är från Inlandsbanan som löper genom Norrlands inland. Banan byggdes för att få liv i inlandet. Banan har varit nedläggningshotad men lever nu med godstrafik, sommartrafik för turister och viss regional ”pendlartrafik”.

Den femte bilden är från Slussen i Stockholm. Jag gillar arkitekturfoto och såg denna bild med det blöta golvet och de nedklottrade väggarna i en gångtunnel. Precis när jag skulle ta bilder kommer en för mig okänd kvinna och ”gör bilden”.

Detta lite om mitt spretiga fotografiintresse.