På den här utställningen visar jag två serier med fågelmotiv. På en serie om tre bilder figurerar knölsvanar.
Knölsvanen får väl sägas vara en av våra vanligare fåglar. Alla har väl sett en knölsvan!
Här har jag tänkt att ett mycket lättigenkännligt motiv kan fungera alldeles utmärkt mer som ett formelement i en komposition.
Det skall inte gå åt en massa energi till att identifiera motivet är det tänkt.

Den andra bildserien visar på en lite ovanligare fågel – svarthakedopping. Här tror jag att många ställs inför behovet att just få en bekräftelse av vad det är för en fågel innan bilderna kan börja upplevas som bilder. Vid detta specifika fotograferingstillfälle hade jag följt ett par svarthakedoppingar under ett par dagar utan att det uppstått något bra tillfälle att fånga dem på bild.
Det var antingen för starkt motljus, för höga kontraster, intetsägande bakgrunder eller något annat som irriterade och som sabbade den vision jag hade om en bild av denna fantastiskt vackra fågel.
Jag var vid svarthakedoppingarnas land för att fiska (flugfiske) och efter ett par dagar brydde dom sig inte om min närvaro längre. Fåglarna kom till mig. Det var sen kväll och ljuset var underbart.
Jag hade lyckats göra det som Tomas Bannerhed kallar ”förstubba sig”.

Fågelfotografering har många dimensioner. Här ryms t ex verkliga motpoler såsom planering versus spontanitet. Och liksom i många andra sammanhang kan den som är bäst förberedd vara den som
har störst förutsättningar att lyckas med gripa ett hastigt uppkommet tillfälle!
Här låg kameran i strandkanten, allt inställt och klart.
Jag stod utvadad ett par meter i vattnet, men fåglarna struntade i
att jag stod där timme ut och timme in och inte heller brydde de sig om att jag förflyttade mig upp på land och bytte spöt mot en kamera.
Fotografera fåglar kan man således göra när man bara är i naturen av en eller annan anledning. Flera av de fågelbilder jag själv är mest nöjd med har tillkommit under sådan omständigheter.

Thomas Hedrén