Mitt bildintresse har jag haft ända sen jag var liten grabb, på den tiden var det mycket svartvita bilder i tidningarna och dessa fascinerade mig. Mina föräldrar uppmärksammade detta och jag fick en kamera i handen redan som åttaåring, en enkel Kodak Instamatic. Jag gjorde lite försök men fastnade inte för fotograferandet direkt. När jag var i 20-årsåldern köpte jag min första systemkamera och det var då som det hela började ta fart, från början var det vanliga färgbilder för att snart gå över till dia-bilder vilket medförde andra möjligheter att visa upp mina bilder.

Nästa epok blev att lära mig behärska svartvit fotografering och att framkalla svartvita bilder vilket jag höll på med i ca 15 år, till en början mest gatufoto då jag bodde i Stockholm och hade snöat in på just gatubilder. 2004 hade jag och en god vän en utställning på Hjärtenholms lantbruksmuseum där vi ställde ut bilder vi tagit på en motorcykelklubb. Klubben heter Slatthog Flyers, tuffa grabbar som åker Harley Davidson.

Efter det projektet så gjorde jag en paus från fotograferandet  på några år, det blev för mycket med allt arbete i mörkrummet så jag tröttnade lite på det. Mörkrummet blev aldrig mer använt och nu är dessa prylar borta ur mitt liv.

Något år efter detta så köpte jag min första digitala kamera, det blev in kompaktkamera av märket Nikon. Jag hade, som så många andra, varit skeptisk mot det digitala men föll pladask för detta när jag såg möjligheterna med både fotograferandet och redigeringen av bilder.

Det ni ser här är från min epok inom det svartvita. Bilderna på männen med sina älskade bilar är tagna i Åby under veteranbilsrallyt Helgasjön runt, jag vet inte exakt årtal men jag tror att det är för ca 30 år sedan, runt 1995. Dessa är framkallades på det man idag benämner som riktigt papper, det vill säga barytpapper, lite besvärligare hantering än med det modernare papperen som är plastbelagda.

Vad vill jag då säga med mina bilder? Det är en bra fråga som jag sällan har svar på men gällande dessa bilder så ska jag försöka ge ett svar. När det gäller männen med sina bilar så vill jag visa på glädjen och kärleken som dessa män hyser för sina gamla bilar, bilar som de har renoverat och vet var varenda detalj sitter och hur den fungerar. Bilderna med träd och vägar som försvinner bort i fjärran tycker jag förmedlar en känsla av att vara på väg någonstans, oklart vart, såsom livet kan vara.

Stefan Johansson