Jag heter Katarina, är 56 år, och en stor del av mitt hjärta tillhör bilden – det frusna ögonblicket, känslan som dröjer sig kvar.

Mitt intresse för fotografi väcktes när jag var åtta år, med min pappas kamera i händerna fotograferade jag stort och smått. Jag minns ännu hur det kändes att veckor eller månader senare hålla bilden i handen – och plötsligt vara tillbaka i exakt den stund då fotografiet togs. Det var något magiskt i det.

”Jag behöver inte vara bäst.
Jag behöver bara vara ärlig.
Jag behöver inte vara färdig.
Jag är mitt i min riktning.”

Fotografering har funnits med mig i perioder genom livet, men det var med mobilkameran i min Samsung Galaxy S21 Ultra som jag på allvar började utforska bildskapandet. När jag senare uppgraderade till S24 Ultra var det för att fånga vardagsögonblick med barnbarnen – men också för att stilla en spirande dröm.

En dröm om att fotografera på riktigt.
Att skapa något eget.

I januari 2025 tog jag steget och köpte min första spegellösa kamera – en Sony Alpha a6700. Sedan dess har jag utforskat, provat mig fram och lärt genom både lyckade försök och motgångar. Jag har insett att det är just i motståndet utvecklingen bor – och inspirationen växer. Och kanske är det likadant med oss människor – vi formas i rörelse, i stillhet, i det vi vågar släppa och det vi håller kvar.

”Jag behöver inte vara någon annan.
Det jag ser, det jag fångar – det räcker.”

Min kameraväska följer mig numer nästan överallt. Jag dras till allt från naturens stillhet till stadens tunnlar och människors uttryck. Det svartvita bildspråket ligger mig särskilt varmt om hjärtat – där hittar jag kontraster, skuggor och berättelser som berör.

Jag älskar mötet mellan det råa och det stilla, mellan kaos och harmoni.
Som en fluga som landar på ett blad eller en tunnel med valmöjligheter –
ett ögonblick av oväntad ro i något till synes hårt och kallt.

”Jag är hel där jag går,
i min egen takt.
Och det är vackert.”

Till den här utställningen har jag valt ut sju bilder – till synes enkla motiv: en tunnel, en skog, två flugor, en snigel, två maskrosor.
Men för mig bär de på något mer.

De handlar om att vara människa:
Att välja riktning.
”Att stanna upp.
Att bära sig själv.
Att se även det lilla”.

Vid varje bild finns en kort dikt – ord som förstärker känslan, låter betraktaren stanna och känna.
Bild och text samspelar, skapar rum för eftertanke, för tystnad, för närvaro.

Jag hoppas att du som betraktare inte bara ser, utan känner.
Kanske något som påminner om dig själv.

Jag hoppas att jag lyckas förmedla lugn, trygghet och inre styrka –
inte bara min egen, utan också den som finns i varje individ.

Det här är min allra första utställning.
En början på något jag burit med mig länge.

Drömmen om att en dag kunna ägna mig helhjärtat åt detta känns kanske stor,
men den är min.
Och den börjar här.

Om du skulle vilja köpa en tavla eller poster av mig så hör du av dig till mig genom att maila: evigaogonblick.tidlosatavlor@gmail.com eller besök mitt Instagramkonto: evigaogonblick.tidlosatavlor  

Varmt välkommen!

Katarina Hällgren-Ekerot