Istvan har ett stort intresse för berättande fotografi. Använder gärna symboler och metaforer i sina bilder.
Nyckelns öga
En hand – skrynklig som en karta över ett levt liv – håller i en nyckel som inte längre vet vart den leder. En dörr – sprucken av århundradens andhämtning – gömmer ett öga bakom sitt nyckelhål.
Vem ser på vem? Den gamle? Katten? Dörren? Du?
Kanske är nyckeln inte längre ett verktyg, utan ett minne. Kanske är dörren inte längre en barriär, utan en berättelse. Och kanske, i det där lilla kattögat bakom mässing och skuggor, bor ett stycke framtid – förpackat som ett mysterium.
Här öppnas inget rum. Men tid. Här låser vi inte upp dörrar, utan lager av arv: händer som hållit, ögon som spejat, hjärtan som vågat.
Nyfikenheten dör aldrig. Det gör dörrar. Men någon håller alltid nyckeln vidare.
Väktaren (till fotografiet av handen med nyckeln)
Han håller inte bara i en nyckel – han håller i ett eko. Av dörrar som öppnades, av tystnader som stängdes. Tiden sitter i huden. Minnet, i greppet. Möjligheten, i metallens tyngd.
Vakande blick (till fotografiet av nyckelhålet med kattögat)
Bakom dörren som ingen längre knackar på vilar ett öga. Det ser dig innan du ser det. Ser frågan innan du ställer den. Vem vaktar egentligen nyckeln – den som har handen eller den som har hemligheten?
En viss mans hand – uråldrig, stadig
bär mer än metall: den bär förnimmelsen av svar. Nyckeln i hans grepp
är inte till dörren,
utan till det som inte längre frågar.
Dörren viskar – av ådrat trä och tystnad.
Nyckelhålet är inte tomt:
ett öga vakar där
En gåta ser ut och världen ser in
Här vilar lösningarna,
i gränslandet mellan syn och vetskap.
Ei vismans hand – gammel, still –
hålle meir enn jarn:
ei aning om svar.
Nyckle i greppet æ ikkje ti ei dörr,
men ti det sum slutat frage.
Dörrn viske – me ådrit træ å stillhet.
Nyckelhåle æ ikkje tomt:
eit auga vake dær
Ei gåta glåme uttar
verden glåme inn.
Här kvile lösninga,
skarve mellum syn å vishet.
Istvan Csomortani